Romerna i Sverige
Redan då de allra första romerna kom till Sverige så mottogs de med stor skepsis från det svenska folket. Kyrkan utfärdade ett antal dekret för att först utvisa dem och, när detta inte fungerade, tvångsassimilera dem. En metod under många hundra år var också att i krigstid tvångsrekrytera alla romska män till armén. Många av de romer idag boende i norra Finland hamnade där genom att de förvisades dit för att vakta gränsen mot Ryssland då Finland fortfarande var en del av Sveriges stormaktsrike. 
Med sin i grunden indiska kultur och sin resande livsstil upplevdes de som mycket främmande och därmed också skrämmande. Vi har ju alltid varit lite rädda för det vi inte känner igen. Fördomarna mot romerna levde kvar länge och frågan är om de kan sägas vara döda idag. Det sägs ju fortfarande att zigenare är tjuvaktiga och har stora kjolar för att gömma stöldgodset i. En allmän uppfattning under de senaste seklerna har också varit att zigenare, som de då oftast har kallats, varit lata och oförmögna att planera och organisera.
Typiska arbeten för romer i Sverige har under de senaste seklerna varit hantverksarbeten som går att utföra på resande fot, såsom kopparslagning, förtenning och slipning av verktyg. Det var heller inte ovanligt att man ägnade sig åt hästhandel, dans- och musikunderhållning eller tivoliverksamhet. Detta bidrog ytterligare till de fördomar svenskarna hade mot romerna, då ofta kallade zigenare, men det skapade också en mystisk och spännande atmosfär kring folket.
På samma gång som folk var rädda så var man också nyfikna och fascinerade detta exotiska folk. Dock ledde okunnigheten och misstron till att folket diskriminerades. Det dröjde till en bra bit in på 1900-talet innan romska barn tilläts gå i skolan. Den första undervisningen för romer började officiellt 1943. Man särbehandlades också ofta i samhället. Man vägrades sovplats på hotell och mat på restauranger trots att man hade pengar att betala med. Våld och fysiska trakasserier förekom också.
